(SWE)
Konsten är en hammare!
Minnet, traumats livslängd och konst.
Jag har två farföräldrar, varav den ena dog i bombningarna av Helsingfors och den andra, ja hos honom bodde jag ett tag. Nu när jag blivit äldre har jag ofta tänkt på dem båda. Min farfar, som jag aldrig träffade, hörde till det Röda gardet i Vichtis Ojakkala-kompani och tillbringade långa perioder i fånglägret i Ekenäs. Domen som Statliga straffrätten gav honom var på tio år. Han var en av de över 75 000 dömda röda.
Min morfar, som kom från en vit släkt, var också en krigshjälte. Han var inte med i slagen år 1918, men under andra världskriget tjänstgjorde han som kapten på en patrullbåt och utförde visst några hjältedåd. Jag bodde hos honom på 1970-talet när jag sommarjobbade, och han förbjöd mig att bära min kära röda t-shirt: ”I detta hus har man inte röda tröjor!”
Med den bakgrunden lyckas jag få till ett familjegräl med mina ännu levande föräldrar på bara några minuter, genom att provocera lite och förskjuta samtalet till händelserna år 1918. Det har alltså snart gått hundra år sedan grälets orsaker. Men min mor blir sårad av att jag enbart verkar identifiera mig med farfar rödgardisten, som jag aldrig ens träffade. Han är bekant för mig genom ett enda fotografi och ett porträtt som min konstnärsfar målat. I bilden poserar Teodor år 1918 med ett rött band runt armen bärandes på ett gevär. Men för en icke-borgerlig slashas till konstkritiker var det alltid enklare att identifiera mig med en dräng som deltog i ett revolutionskrig, satt på ”Ekenäs universitet” där han tillskansade sig skomakar-färdigheter, var svår på spriten och därtill skaffade barn utanför äktenskapet.
Allt detta funderade jag på igen idag när jag försökte ta mig in i känslan, som den svenske konstnären SO (f.1969) måste erfarit när han gjort konst på sin morfar. Ottos morfar var nämligen etniskt Tjeckoslovak, sudettysk och nazist. När han inkallats i Tysklands armé skötte han transporten av råvaror och material på en flodbåt. Han blev tillfångatagen av Röda armén år 1944 och satt i fångläger i Rumänien. Han rymde året därpå och gick till fots i tre år genom Europa, innan han återfann sin familj. Ottos morfars historia har varit ett pinsamt och nertystat ämne i släkten. Och vem skulle än idag vilja skryta med sin nazist-morfar. Jag kom in på mer komplexa tankar kring det här. Klart det finns dom som vill stoltsera med det natzist-förflutna. Klart att det finns dom som vill hålla tyst om det rödgardist-förflutna. Alla dessa anonyma är mina medmänniskor.
Jag vet inte om det finns någon forskning på hur länge släktens minne varar, men någon gräns borde det väl finnas. Jag curerade år 2009 en samtidskonstutsällning på S:t Michels konstmuseum till Finska krigets 200-års jubileum. Initialt fick uppdraget mig bara att skratta, men överraskande nog fattade konstnärerna stort intresse för temat. Men ingen hade ändå trauman som sträckte sig 200 år bakåt i tiden, inga släkthistorier ens. Här skönjer vi åtminstone någon slags gräns.
Stefan Otto verkar inte vara traumatiserad av sin släkts förflutna. Han har tagit sin morfars historia och skapat någon slags reflektionsyta av den, med vars hjälp besökaren kan spegla sina egna känslor i dagens Europeiska tumult och i tolkningarna därav. Medlen är mångsidiga: utsällningar innefattar en mäktig video på 15 min, verk i blandteknik där Otto har manipulerat fotografier som morfarn tagit och dikter som Ottos morfar skrivit. Denne skrev finstämd naturlyrik, som han sedan renskrev när han kom över en skrivmaskin på någon delsträcka.
Likt videon är ett väldigt fotokollage en blickfångare på utställningen. Små kvadratiska fotografier utformar i egenskap av rasterpunkter ett väggstort portträtt av Ottos morfar. När man undersöker fotografierna i detalj hittar man bland rätt ångestframkallande bildmaterial, utöver Hermann Göring, också Timo Soini, och jämsides sadomasokistiska scener exempelvis Sannfinländarnas logo. Men det finns likväl hundratals andra bilder – också Ottos familjebilder.
Utställningen är en installationsmässig helhetsutställning. Dess mest imponerande verk är den apokalyptiska videon. Den visar i långsam panorering en anonym stadsmiljö, dit olika och olikfärgade material långsamt faller – som damm från WTC’s rasande torn. Stundvis tänkte jag till och med på sperma som upplöses i vatten, bortkastad. Mattias Tegnérs meditativa musik ger videon en underlig poetisk skönhet, som samtidigt skapar en störande motstridighet. Men ruiner har ju som bekant länge fungerat som källa för romantik i konsten. Fotografier och filmer av ett förstört efterkrigs-Europa har ju som känt också ett sådant drag. Det såg jag som själalandskapet i detta konstverk. Ottos verk innehåller inga argument, inga anklagelser. Han berättar lite poetiskt en historia kring ett tema som varit fyllt av klichee´r och fördomar.Känslomässigt stark konst kan inge märkliga associationer hos betraktaren - och för det behöver man inte be konstnären om tillstånd. Jag beslöt mig också för att bege mig till biblioteket för att ta reda på var dom där patrullbåtarna med min egen morfar egentligen befann sig.
Otso Kantokorpi
