- Genre: Utställning
- Var: Stene projects, Brunnsgatan 21B
- TOM 25 maj
”No ragrets” kallar Stefan Otto sin senaste utställning på Stene projects. ”Ragrets” är en medveten felstavning av ”regrets” och säger ungefär att jag ångrar ingenting, inte ens en felstavning. Det är en attityd som knappast präglar Ottos konstnärskap. Han är snarare en konstnär som gjort den undersökande tveksamheten till ett av sina signum, vare sig det gäller skickligt manipulerade videor eller komplexa berättelser om morfadern som var soldat i den tyska armén under andra världskriget. Ingenting är någonsin entydigt eller självsäkert.
Så varför denna attitydförändring? Det räcker med att titta på de små pungpåsarna i naturtrogen silikon eller pungkulorna med stöddiga inskrifter för att inse att Stefan Otto är ute efter själva kaxigheten, den stereotypa manligheten. Har du kulor nog att vara en man? ”I’m with stupid” säger en målning med en pil som pekar åt sidan. Jag äger.
Om utställningen initialt andas en uppgiven trötthet inför manligheten visar den vid närmare granskning också prov på fler bottnar där även konstnären själv dras i in processen. En svit består av ett slags fotografi-målerihybrider där motivet har projicerats, målats och fotograferats för att slutligen bli till printar. Här utkristalliserar sig två motivvärldar; ett antal expressivt utförda skallformer och ett par blobbar som påminner om rorschachtester. Bilder och objekt ställs i sin tur mot en video som visar hur ett rum med skrivbord, dator och affischer från några Stanley Kubrickfilmer. Verket heter ”Breathing” vilket får sin förklaring när vita och svarta moln om vartannat fyller rummet för att lika fort försvinna, som i en andning.
Denna surrealistiska effekt, som kommer av att Stefan Otto har filmat när han har hällt ner färg i det vattenfyllda rummet, skapar en kuslig och hotfull stämning. Det mår utställningen bra av. Den tydlighet som kännetecknar objekten hade blivit för enkel om den inte hade kompletterats av de märkliga (själv?)porträtten och den svårtydda videon.
Den yviga gestiken i bilderna för tankarna till ”Die neuen wilden”, ett gäng manliga målare som tog ut svängarna under 1980-talet. När Stefan Otto repeterar och fotograferar denna stil tillför han en dubbelhet där han både distanserar sig från måleriet och samtidigt gör det till sitt. För det är centralt för utställningen att den också riktar ljuset mot konstnären själv, mannenStefan Otto. På vilket sätt är han en del av problemet? På vilket sätt är det i så fall ett problem?
De olika lagren i bilderna påminner oss om att ingenting, inte ens manlig kaxighet, är entydigt. Bakom varje mask finns något annat. Inom varje person finns möjligheten till både ljus och mörker. Det säger om inte annat de subtila blinkningarna till filmer som ”The shining” och ”A clockwork orange” där manligheten på olika vis spårar ut helt.
Men Rorschachtesterna då? På sätt och vis är hela utställningen ett rorschachtest. För vad ser du egentligen där? Ser du dig själv? Eller stannar du vid en avmystifiering av ett gäng självsäkra alfahannar du ändå har väldigt lite med att skaffa? I så fall får du kanske trots allt en oväntad inblick i dig själv. Jag äger. I’m with stupid.
Håkan Nilsson
