Stefan Otto

Traumwunsch 2015/16

Recension Helsingin Sanomat       Recension Hallpressen 

Recension Kaansan Uutiset

Recension Hufvudstadsbladet

(SWE) Den här utställningen började egentligen med att jag hjälpte min mor att flytta in på ett seniorboende. Bland alla kartonger och bråte hittade jag en mängd buntar med turistfoton från mormor och morfars semesterresor i Mellaneuropa under femtio- och sextiotalen. Samt en packe dikter, naturlyrik mestadels. Eller försök därtill, den litterära kvaliteten vill jag inte ta ställning till.

Dikterna hade skrivits av min morfar Herrmann Seichter mellan åren 1945 och 1948. Prydligt renskrivna på numera gulnade papper låg de där, med ortsangivelse och datering på baksidan. Dikterna var skrivna under de dryga tre år som morfar gick till fots genom ett Europa lagt i ruiner, letandes efter sin familj. Det vill säga min mor och mormor.

Det slog mig att jag med dikternas hjälp kunde följa hans vandring från södra Rumänien, där han suttit i sovjetiskt fångläger, genom Österrike och Tyskland hela vägen upp till Stockholm. Min mor, då fyra år gammal, och min mormor hade - morfar ovetandes - lyckats ta sig till Sverige som flyktingar efter att Röda armén tagit över Tjeckoslovakien och tvingat den tyska minoriteten där att lämna landet.

Min morfar tillhörde de så kallade sudettyskarna. Han och min österrikiska mormor bodde som gifta i Reichenberg, i dag Liberec i nuvarande Tjeckien. Morfar arbetade innan kriget som kamrer på ett försäkringsbolag, och likt de flesta ur den ca tre miljoner stora tyskspråkiga minoriteten applåderade han Hitlers ockupation av Sudetländerna 1938 och införlivandet med Nazityskland. Jag utgår ifrån att han var nazist, i vilken grad vet jag inte.

Morfar hade passerat fyrtio år när kriget bröt ut, och som inkallad i den tyska armén från 1943 och framåt, blev han därför placerad på en flodbåt på Donau. Hans uppdrag blev att transportera olja och andra råvaror armén behövde mellan Bukarest och Svarta Havet. Han behöll menig grad fram till krigsslutet och tillhörde "Betriebsstoff und Verwaltungs-Kompanie 531" stationerade i Bukarest.

Enligt det jag har lyckats få fram ur hans efterlämnade brev och dokument så hävdar morfar att han aldrig var inblandad i strid och att det var i samband med att Rumänien 1944 bytte sida i kriget som han arresterades av rumänska soldater och sedermera överlämnades till ryssarna. Men de uppgifterna är svåra, för att inte säga omöjliga, att verifiera i dag, sjuttio år senare.

Efter ankomsten till Sverige försörjde sig morfar som vaktmästare, grafolog och statist i olika svenska filmer.

Den här utställningen är ett försök att greppa tag om smärtsamma minnen. Minnen som alla helst vill glömma men som känns skrämmande aktuella än i dag.